Pilgrimmer över havet

Ibland är det intressant, hur så många olika bitar fallet på plats, på en och samma gång!

Denna vecka ordnade Högskolan på Åland ett seminarium som de kallade Waterway Meet & Greet 2.0 med naturturism och pilgrimsvandring som tema. I och med mitt uppdrag som sekreterare i Franciskus på Kökar rf. som har som uppgift att underhålla den del av St. Olof leden som går genom Kökar, tänkte jag att det vore bra att närvara på träffen. 

Jag blev glatt överraskad att det var en så stor sammanslutning av både lokala företagare, turistbyrån och pilgrimsvandringsaktiva på plats, tillsammans med liknande grupper i t.ex. Stockholms skärgård. Speciellt glädjande var att Annastina Papinaho från Pilgrimscentret från Åbo Domkyrka närvarade. 

Vi behöver flera brobyggande nätverksträffar som dessa, för precis som Anna Törnroos Remes och Emma Holmback berättade om på föregående veckans konferens om GIS, samlas det ofta in värdefull data och skapas viktiga projekt både på den åländska sidan om skiftet och från fastländska sidan, men dessa samtalar inte alltid med varandra. Precis som i frågan om marinbiologisk forskning så har det också varit, i frågan om pilgrimsvandringsleden – olika aktörer gör super viktigt arbete, men är inte alltid medvetna om varandras verksamheter eller så fattas bara tiden att sätta sig ner och visionera tillsammans!? Som aktörer är vi dock alla så små, att vi verkligen behöver varandra och det stöd som samarbete kan skapa.

Det är just här som jag ser att Kökar blir en nyckelpunkt. Det är inte enbart en slump att det var just på Kökar som man skapade ett Härbärge då när St. Olof leden initierades av bl.a. Christian Pleijar och Ester Laurell. Precis som med många andra fina visioner, så behövs det ändå en lokalförankring och många timmar med frivilliga insatser av entusiaster för att ett projekt skall slå rot och bli hållbart i det långa loppet. På Kökar är det församlingen och lokalbefolkningen samt de som engagerar sig i den årliga Fransiskusfesten som utgör den klippan.

Precis som det var med heliga platser under medeltiden, så är det också idag – det är individer som blivit berörda, som kommit att älska ett landskap, en strandlinje och ett hav så att de delar sina berättelser om detta och är villiga att vårda just den platsen – som håller pilgrimsleden levande. På Åland syns detta bl.a. också genom de berättelser som strömmar in till den årliga publikationen St. Olof och det faktum att Valdemar Nymans pilgrimslandskap också går att hitta på den Åländska kartan för vandringar.

Jag minns, på ett mycket levande sätt hur Samuel Rubensson pratade på Fransiskusfesten 2016 att man många gånger – redan i den tidiga kyrkan – försökt locka turister och skapa ekonomisk vinning på konceptet Pilgrimsleder och platser. På medeltiden gjordes detta bland annat genom avlatsbrev, där folk fick direkt kompensation för att vallfärda och de lokala gästgiverierna gjorde pengar på övernattningar, matkostnader och upprätthållandet av marknader och souvenirer från platserna. En viktig lärdom är att både äventyrsfaktorn och det den ekonomiska vinningen är på inget sätt motstridiga med den andliga eller religiösa upplevelsen! Däremot kommer alla försök till att skapa heliga platser på ett artificiellt sätt eller fasthållandet av en rörelse som inte är rotad i en levande andlighet att dö ut! Om inte pilgrimen blir närd på ett djupare plan, kommer vandringen att tappa sin betydelse och fenomenet att sluta bära sig själv. 

Det är här jag som teolog och forskare tycker att det blir väldigt fascinerande! Och ena sidan, precis som vi talade med Eduardo på GIS konferensen i Åbo, föregående vecka, finns det något i platsens betydelse och den kroppsliga upplevelsen av att vandra, dansa, röra sig och landa i skapelsen, som inte går att förmedla. Samtidigt är det så att när vi berörs på djupet, så vill vi gärna dela detta med någon! Vi vill att det som varit en oväntad gåva, en nåd av godhet, Glädje, frid eller oförutsägbar förvandling också får upplevas av andra. Och andra sidan, märker vi att de teknologiska framsteg som gjorts, de appar som finns tillgängliga idag, på något sätt bär på kapaciteten att facilitera och understöda möjligheten för nya människor att beröras av en plats och få erfara de många lagren av betydelser som kan finnas närvarande samtidigt och som på så sätt väver oss in i en ny sorts gemenskap. Det som många människor tenderar att göra, är att lägga dessa två sidor som motsatser till varandra. Antingen den kroppsliga och emotionell erfarenheten, eller den mentala och teknologiska ”okroppsliga” upplevelsen. I kyrkans sfär har man talat om en transcendent andlighet där det heliga finns bortom och utanför människan, eller så poängterar man den materiella (immanenta) andligheten, där Gud finns inom oss och vi enbart kan uppleva helighet i och genom kroppen. Det är just ur den här sortens dikotomier som folk ibland tänker att turism och pilgrimsvandring inte går ihop eller att Kyrkan inte längre behövs för nu har vi hittat en spiritualitet där människor genom naturen kan ha direkt kontakt till det andliga. Men jag skulle vilja föreslå att i båda dikena möts vi av traditioner som inte håller i längden. Den ena, försöker rationalisera allt och skapa kalkyler för att data-drivet föra fram förändring, vinst och effektivitet. Den andra sidan lyfter fram känslor, unika upplevelser och autenticitet som nyckelord för att leda fram inspiration och förvandling. I båda fallen, missar man den tysta, skrämmande och omtumlande ådran av att skapa/vara, återkomma/stanna, släppa/återfå, se i mörker och förnimma i mellanrummen. Att lära sig att leva med paradoxer är ett av de vanligaste sätten att beskriva kristendomens syfte med. Att stå i spänningsfältet mellan det vi kan råda över och det som är osäkert kan sägas vara en sorts kristen visdom.

Sagt på ett annat sätt, i en värld där många röster vill antingen dra åt det ena eller det andra hållet, kan det verka som en givande och bra lösning att säga att det inte är svart eller vitt, att föreslå att vi kan hålla ”många sanningar” och flera olika berättelser på en och samma plats. Detta kan exemplifieras med GIS, där flera lager av kunskaper från olika områden samlas ovan om varandra och är knutna till en specifik plats både vertikalt och horisontellt. Både i linjär historisk tid och genom säsongs biologiskt cirkulär tid lagras olika erfarenheter på varandra. Det är verkligen fint att se, hur t.ex. de materialpaket som skapats för barn och unga kring pilgrimsvandring just eftersträvar denna sorts dubbel eller trippel exponering. Här är denna plats, som samtidigt är detta och som varit detta och där du kan ta del i osynliga rytmer eller mönster som binder din upplevelse nu, med generationer som kommit före dig och kommer att komma efter dig! Att pilgrimsvandra på detta sätt, är att vara del av en sorts ritual, där vi länkas till platserna och får en upplevelse av gemenskap som går bortom här och nu. 

Denna typ av lös förankring är nog något jag tror att många längtar efter i dagens värld och som kan uppfylla en önskan om meningsfullhet människor bär på. 

Samtidigt, har de senaste veckornas samtal och presentationer verkligen hjälpt mig att formulera att det jag strävar efter och önskar med vårt projekt är något mer/annat. I korthet tänker jag mig, att transdisciplinära förmågor, är inte enbart att vara i spänningen mellan olika discipliner och förhållningssätt. Att lära sig att stå i paradoxerna är en viktig förmåga, men man kan lära sig det på ett sätt som antingen leder till en sorts passivitet där man bara ser på komplexiteten men inte gör något, eller så kan den leda till ett febrilt görande på alla olika plan så att skapandet enbart tar slut på alla ens resurser. Det jag istället ser att transdisciplinära projekt ”kräver” för att leda till fruktbara resultat är att lära någon att älska! Med detta syftar jag på förmågan att förbli levande i mellanrummet.

Politiska teologen Vincent W. Lloyd skriver om den lyckliga erotiska kärleken som en erfarenhet av naken intimitet där jag både blir berörd och aldrig någonsin kan fullt ut röra. Vi dras mot den andre i en vilja att känna och upptäcka och samtidigt görs vi om av själva resan så att vi ständigt förändras och därmed aldrig kan bli sedda fullt ut. Det är både höjden av glädje och den djupaste osäkerhet. Så fort vi tror att vi har en manual, att vi vet att vi gör rätt val eller när vi försäkrat oss om att det finns en trygghet i att stanna eller gå, då har vi tappat kärlekens kraft till förvandling. Det kärleken medför är förmågan att fortsätta vara i handling och att kunna urskilja vilka vägar som är värda att gå på. Denna ”bekräftelse” uppstår inte för att vi får någon säkerhet eller visshet från ovan eller från utomstående blickar och referenser. Utan det är i själva görandet – i en hel natt av älskogsakt – som Lloyd beskriver att det ordinära – kroppen/materian blir helig. Men om vi gör utan uppmärksamhet eller tror att vi kan stanna i den intensiva upplevelsen för evigt, då har vi också tappat bort oss. Istället är ett liv väl levt, en ständig dans mellan vikt och viktlöshet, att bli förd, hänförd och uppleva från ett avstånd. Det är så dansen går vidare och en balans bli till.

Det är också just detta jag blev begeistrad av med Dunderflisan ute på Mörskär, ett projekt jag och Eduardo kommer att återkomma till om och om, de kommande åren.