Last week, Eduardo Abrantes and I met in Turku to attend the Polin days at Åbo Akademi University.

Most of our time was, however, used to go through the last preparations of our CHARM-EU course: Knowledge at Sea where we will bring students from Eötvös Loránd University, Trinity College Dublin and Åbo Akademi on a Transdisciplinary Journey to Iceland! We look forward to the research visits at University of Iceland (Háskóli Íslands), Kerecis, Arts Iceland Residence in Isafjordur and many more things!

And we are particularly grateful for receiving an extra funding from Svenska kulturfonden/The Swedish Cultural Foundation in Finland for this journey!

With the help of Nordisk Kulturfond, Stiftelsen Åbo Akademi and Svenska Kulturfonden, we can join students and researchers with artists and cultural workers from the Skärgårdshavets Biosfärområde to the course and create a truly transdisciplinary experience!

I sat myself down in the train and realised that it is now exactly 10 years since this journey began.

In November 2015, I was invited to a conference on the theme of Women and Religion in Lisbon. As I had committed myself to slow travel, I decided to make the journey by train, just like I had done in 1999 when I moved to live in Portugal for a year. However, on my way back, something unexpected happened!
I took the train to Madrid instead of Paris, and when I woke up in the morning, I learnt that there had been an incident in Paris, so trains were cancelled, and travel would have been very restricted on that route.

Instead, I went to the Prada museum and got a first inkling about how important it would be for my research on dance in the Christian traditions of the Latin West to investigate artworks in the medieval period and also to do on-site visits to the places where we know that there are historical records of dancing. The following year I travelled all across Europe in my medieval dress to visit the sites of importance for my study. In my doctoral thesis, I did not write much about this aspect of my methodolog,y but the practice itself stuck with me.

During the past years, I have learnt so many valuable lessons about this kind of research methods, particularly from Eduardo Abrantes, and now it is time to put it to the test. The Praxis project has a theme where knowledge migrates between the past and the present, and for the coming month, I will be migrating from the north to the south, from monasteries to universities and between texts and embodied practices, weaving a liturgy of travel in the footsteps of the first wave of liberation theology.

I look forward to all the unexpected encounters!
(Photos are a blast from the past)

Ibland är det intressant, hur så många olika bitar fallet på plats, på en och samma gång!

Denna vecka ordnade Högskolan på Åland ett seminarium som de kallade Waterway Meet & Greet 2.0 med naturturism och pilgrimsvandring som tema. I och med mitt uppdrag som sekreterare i Franciskus på Kökar rf. som har som uppgift att underhålla den del av St. Olof leden som går genom Kökar, tänkte jag att det vore bra att närvara på träffen. 

Jag blev glatt överraskad att det var en så stor sammanslutning av både lokala företagare, turistbyrån och pilgrimsvandringsaktiva på plats, tillsammans med liknande grupper i t.ex. Stockholms skärgård. Speciellt glädjande var att Annastina Papinaho från Pilgrimscentret från Åbo Domkyrka närvarade. 

Vi behöver flera brobyggande nätverksträffar som dessa, för precis som Anna Törnroos Remes och Emma Holmback berättade om på föregående veckans konferens om GIS, samlas det ofta in värdefull data och skapas viktiga projekt både på den åländska sidan om skiftet och från fastländska sidan, men dessa samtalar inte alltid med varandra. Precis som i frågan om marinbiologisk forskning så har det också varit, i frågan om pilgrimsvandringsleden – olika aktörer gör super viktigt arbete, men är inte alltid medvetna om varandras verksamheter eller så fattas bara tiden att sätta sig ner och visionera tillsammans!? Som aktörer är vi dock alla så små, att vi verkligen behöver varandra och det stöd som samarbete kan skapa.

Det är just här som jag ser att Kökar blir en nyckelpunkt. Det är inte enbart en slump att det var just på Kökar som man skapade ett Härbärge då när St. Olof leden initierades av bl.a. Christian Pleijar och Ester Laurell. Precis som med många andra fina visioner, så behövs det ändå en lokalförankring och många timmar med frivilliga insatser av entusiaster för att ett projekt skall slå rot och bli hållbart i det långa loppet. På Kökar är det församlingen och lokalbefolkningen samt de som engagerar sig i den årliga Fransiskusfesten som utgör den klippan.

Precis som det var med heliga platser under medeltiden, så är det också idag – det är individer som blivit berörda, som kommit att älska ett landskap, en strandlinje och ett hav så att de delar sina berättelser om detta och är villiga att vårda just den platsen – som håller pilgrimsleden levande. På Åland syns detta bl.a. också genom de berättelser som strömmar in till den årliga publikationen St. Olof och det faktum att Valdemar Nymans pilgrimslandskap också går att hitta på den Åländska kartan för vandringar.

Jag minns, på ett mycket levande sätt hur Samuel Rubensson pratade på Fransiskusfesten 2016 att man många gånger – redan i den tidiga kyrkan – försökt locka turister och skapa ekonomisk vinning på konceptet Pilgrimsleder och platser. På medeltiden gjordes detta bland annat genom avlatsbrev, där folk fick direkt kompensation för att vallfärda och de lokala gästgiverierna gjorde pengar på övernattningar, matkostnader och upprätthållandet av marknader och souvenirer från platserna. En viktig lärdom är att både äventyrsfaktorn och det den ekonomiska vinningen är på inget sätt motstridiga med den andliga eller religiösa upplevelsen! Däremot kommer alla försök till att skapa heliga platser på ett artificiellt sätt eller fasthållandet av en rörelse som inte är rotad i en levande andlighet att dö ut! Om inte pilgrimen blir närd på ett djupare plan, kommer vandringen att tappa sin betydelse och fenomenet att sluta bära sig själv. 

Det är här jag som teolog och forskare tycker att det blir väldigt fascinerande! Och ena sidan, precis som vi talade med Eduardo på GIS konferensen i Åbo, föregående vecka, finns det något i platsens betydelse och den kroppsliga upplevelsen av att vandra, dansa, röra sig och landa i skapelsen, som inte går att förmedla. Samtidigt är det så att när vi berörs på djupet, så vill vi gärna dela detta med någon! Vi vill att det som varit en oväntad gåva, en nåd av godhet, Glädje, frid eller oförutsägbar förvandling också får upplevas av andra. Och andra sidan, märker vi att de teknologiska framsteg som gjorts, de appar som finns tillgängliga idag, på något sätt bär på kapaciteten att facilitera och understöda möjligheten för nya människor att beröras av en plats och få erfara de många lagren av betydelser som kan finnas närvarande samtidigt och som på så sätt väver oss in i en ny sorts gemenskap. Det som många människor tenderar att göra, är att lägga dessa två sidor som motsatser till varandra. Antingen den kroppsliga och emotionell erfarenheten, eller den mentala och teknologiska ”okroppsliga” upplevelsen. I kyrkans sfär har man talat om en transcendent andlighet där det heliga finns bortom och utanför människan, eller så poängterar man den materiella (immanenta) andligheten, där Gud finns inom oss och vi enbart kan uppleva helighet i och genom kroppen. Det är just ur den här sortens dikotomier som folk ibland tänker att turism och pilgrimsvandring inte går ihop eller att Kyrkan inte längre behövs för nu har vi hittat en spiritualitet där människor genom naturen kan ha direkt kontakt till det andliga. Men jag skulle vilja föreslå att i båda dikena möts vi av traditioner som inte håller i längden. Den ena, försöker rationalisera allt och skapa kalkyler för att data-drivet föra fram förändring, vinst och effektivitet. Den andra sidan lyfter fram känslor, unika upplevelser och autenticitet som nyckelord för att leda fram inspiration och förvandling. I båda fallen, missar man den tysta, skrämmande och omtumlande ådran av att skapa/vara, återkomma/stanna, släppa/återfå, se i mörker och förnimma i mellanrummen. Att lära sig att leva med paradoxer är ett av de vanligaste sätten att beskriva kristendomens syfte med. Att stå i spänningsfältet mellan det vi kan råda över och det som är osäkert kan sägas vara en sorts kristen visdom.

Sagt på ett annat sätt, i en värld där många röster vill antingen dra åt det ena eller det andra hållet, kan det verka som en givande och bra lösning att säga att det inte är svart eller vitt, att föreslå att vi kan hålla ”många sanningar” och flera olika berättelser på en och samma plats. Detta kan exemplifieras med GIS, där flera lager av kunskaper från olika områden samlas ovan om varandra och är knutna till en specifik plats både vertikalt och horisontellt. Både i linjär historisk tid och genom säsongs biologiskt cirkulär tid lagras olika erfarenheter på varandra. Det är verkligen fint att se, hur t.ex. de materialpaket som skapats för barn och unga kring pilgrimsvandring just eftersträvar denna sorts dubbel eller trippel exponering. Här är denna plats, som samtidigt är detta och som varit detta och där du kan ta del i osynliga rytmer eller mönster som binder din upplevelse nu, med generationer som kommit före dig och kommer att komma efter dig! Att pilgrimsvandra på detta sätt, är att vara del av en sorts ritual, där vi länkas till platserna och får en upplevelse av gemenskap som går bortom här och nu. 

Denna typ av lös förankring är nog något jag tror att många längtar efter i dagens värld och som kan uppfylla en önskan om meningsfullhet människor bär på. 

Samtidigt, har de senaste veckornas samtal och presentationer verkligen hjälpt mig att formulera att det jag strävar efter och önskar med vårt projekt är något mer/annat. I korthet tänker jag mig, att transdisciplinära förmågor, är inte enbart att vara i spänningen mellan olika discipliner och förhållningssätt. Att lära sig att stå i paradoxerna är en viktig förmåga, men man kan lära sig det på ett sätt som antingen leder till en sorts passivitet där man bara ser på komplexiteten men inte gör något, eller så kan den leda till ett febrilt görande på alla olika plan så att skapandet enbart tar slut på alla ens resurser. Det jag istället ser att transdisciplinära projekt ”kräver” för att leda till fruktbara resultat är att lära någon att älska! Med detta syftar jag på förmågan att förbli levande i mellanrummet.

Politiska teologen Vincent W. Lloyd skriver om den lyckliga erotiska kärleken som en erfarenhet av naken intimitet där jag både blir berörd och aldrig någonsin kan fullt ut röra. Vi dras mot den andre i en vilja att känna och upptäcka och samtidigt görs vi om av själva resan så att vi ständigt förändras och därmed aldrig kan bli sedda fullt ut. Det är både höjden av glädje och den djupaste osäkerhet. Så fort vi tror att vi har en manual, att vi vet att vi gör rätt val eller när vi försäkrat oss om att det finns en trygghet i att stanna eller gå, då har vi tappat kärlekens kraft till förvandling. Det kärleken medför är förmågan att fortsätta vara i handling och att kunna urskilja vilka vägar som är värda att gå på. Denna ”bekräftelse” uppstår inte för att vi får någon säkerhet eller visshet från ovan eller från utomstående blickar och referenser. Utan det är i själva görandet – i en hel natt av älskogsakt – som Lloyd beskriver att det ordinära – kroppen/materian blir helig. Men om vi gör utan uppmärksamhet eller tror att vi kan stanna i den intensiva upplevelsen för evigt, då har vi också tappat bort oss. Istället är ett liv väl levt, en ständig dans mellan vikt och viktlöshet, att bli förd, hänförd och uppleva från ett avstånd. Det är så dansen går vidare och en balans bli till.

Det är också just detta jag blev begeistrad av med Dunderflisan ute på Mörskär, ett projekt jag och Eduardo kommer att återkomma till om och om, de kommande åren.

Efter sommarens performans av Spirit Land/Vuoiŋŋalaš Eanadat i St. Anna kyrka på Kökar, avtackade Fransiskusföreningen Emma Göransson Almroth och Frank Berger + musikerna med att donera ett gammal takspån från kyrkan till dem. Nu har Frank vävt ihop många ekumeniska trådar och målat detta.

Trifon av Petsamo (1495-1583) var en prästson född i Novgorod, och som upplevde en kallelse till missionär på Kolahalvön. Han räknas som den förste missionären på skoltsamiskt område. Han är idag relativt okänd bland ortodoxa helgon i stort, men mera välkänd just i Sapmi. Han togs, enligt legenden, relativt väl emot på grund av sin vilja att lära sig och bevara skolstamernas språk och kultur.

Det berättas i källorna att Trifon bakade och medan han var upptagen med annat kom björnen in i huset och började äta av degen. Helgonet bad björnen i Jesu namn att lämna honom ifred. Efter den händelsen stördes inte klosterområdet  av några vilda djur, utan renarna fick beta ifred.Jag tycker om den berättelsen. Den visar på att en människas helgelseprocess leder till att man lever i närmare harmoni med naturen.

Denna ikon är målad på ett gammalt takspån som suttit på Kökar kyrka på Åland. Eftersom träet är tjärat drog det först inte i sig temperan alls. Kanterna av brädan är hårda av tjocka klumpar med intorkad tjära. När jag försökte måla på takspånet blev färgen bara till droppar som torkade långsamt och som man kunde torka bort med fingret nästa dag utan att de fastnat på underlaget. 

Efter lite omgångar med sandpapper och nästan 20 lager konstnärsgesso på ytan lyckades det hela bättre. 

Jag valde att använda relativt få pigment, och så ”naturliga” som möjligt. Bränd umbra, gul och röd ockra, shungit (en sorts mald stenkol), järnoxidbrunt. Vidare använde jag titanvitt som måhända är ganska nytt (började framställas under 1800-talet), men väldigt mycket bättre för hälsa och miljö än blyvitt som användes före det, och som är mycket giftigt. Glorian är målad med finmalt mässingspulver upplöst i äggtempera.

Du kan också läsa Franks nypublicerade artikel om processen med kompositionen av Spirit Land/Vuoiŋŋalaš Eanadat, här.

In certain theological contexts, particularly in Sweden, Martin Lönnebo (27 February 1930 – 26 April 2023) is considered almost a modern-day saint. I myself have sat at his feet during the legendary ”efterglöd” sessions of the meetings called Pilgrims Höstmöte, where young adults from across denominations gather in Bjärka Säby to listen to inspiring theologians, artists and thinkers from around the western world. I’ve heard Lönnebo’s encouraging words: ”Be like a wood-heated oven” and seen the loving care and intellectual depth in his eyes when he speaks about ”trasmattsteologi” (theology of weaving).

Martin Lönnebo is hailed for the fact that in a certain modern, secular and post-religion period of the evangelical lutheran Swedish church, he brought in elements like – prayer beds and lighting candles in a mass – that were considered too Catholic or ”popish” when introduced, yet soon became so immensely popular that people do not even understand the level of innovation these spiritual practices brought with them. Lönnebo was skilled, not only in speaking to and working with the everyday ordinary spirituality of people. He also had a deep knowing of the mystical traditions of Western Christianities.

Photos: Laura Hellsten

Martin Lönnebo has a very poignant way of making sure that theological thinking and work always speak to and is open for, the wonders of life, the intellect found in emotional awareness and care work, as well as the brokenness of living as embodied beings in a world full of suffering.

However, this blog post is not so much about Martin Lönnebo, but my more unexpected encounters with Valdemar Nyman (15 August 1904, Vasa in Österbotten, Finland – 25 November 1998, Mariehamn, Åland Islands). As I grew up in Mariehamn, I have always been aware that there is a person named Valdemar Nyman and that he was an influential figure both in the cultural and theological spheres of the Åland Islands. I also remember that during my first visit to the Franciscan feast on Kökar, in the summer of 2016, a theatre play based on the book Broder Kilian by Valdemar Nyman was presented in the church.

Photos: Laura Hellsten

Broder Kilian (1947), made a huge impression on me as I recognised how this novel carried the capacity to engage modern existential questions while relating the answers to a deeper strand of Franciscan theology that is rooted in the monastic traditions of the Middle Ages. I don’t even remember the exact plot of the story, but I do remember that my own explorations of sailing in a small open boat, dressed in medieval clothes, in order to understand in more depth how the medieval people might have journeyed on the pilgrimage route that we now know as St. Olov Waterway, was resonated in the depictions of how God and creation speak in the same tongue. 

Photos: Laura Hellsten and of me Markus Hellsten.

Later on, I was gifted a book with collected sayings by Valdemar Nyman: Jag en stenskärva som det roar gudomen att kasta smörgås med (2004). When reading it, I would laugh out loud, with recognition of the humorous and profound wordings he coined. 

Gud är som havet. Själarna som måsar över havet. Somliga flyger för högt och når inke kontakt med Gud som är därunder.

God is like the ocean. Souls like seagulls over the sea. Some fly high and do not find a connection to God, who is found in the depths/down under. p. 86

Tro änglarna. Extas är inte

flykt från verkligheten. Extasen

för dig in i verkligheten. Hjälper

dig nå din botten.

Trust the angels. Ecstasy is not a flight from reality. Ecstasy brings you into reality/existence. Helps you to find your bottom. p. 38

Katolsk betyder för mig allmännerlig, hela mänsklighetens omfattande (…) Jag tycker det är oförskämt att stå inför himmelens änglar och säga: ”Jag protesterar”.

Catholic signifies to me general, encompassing all of humanity (…) I find it rude to stand in the presence of the angels at the gates of heaven and say: ”I protest” p. 18.

These poetic renderings were able to catch, albeit fleetingly, the ”essence” of the kind of Christianity that I had been brought up with, both within my own family and through what I perceived as being the traditional way of doing church on the Åland Islands. 

Towards an eco-theology that can steer the praxis project into new seas?

Once I moved to Kökar, in the autumn of 2023, one of my first tasks was to start exploring the writing of Valdemar Nyman and what he has to say about the archipelago. First, I was struck, in reading På Åländska Vägar – till lands och till sjöss (1980), by the fact that his thinking and writing was not only rooted in a sense of the presence of God in creation, he also carried extensive knowledge about the historical roots of the specific places he visited and a recognition of the importance of both local legends and the mythological features of stories that have influenced Western thinking. However, the unique feature of Valdemar Nyman is not his classicist schooling nor his local knowledge of history – there are plenty of people in his generation who have been formed by this kind of specialised knowledge. What I find intriguing is his fearless willingness to combine so many different genres (transdisciplinary thinking before the term was widely in use) and to layer the knowledges on top of each other.

Photos: Laura Hellsten

The pluriversality of gnoseology, which Valdemar Nyman produced in his writing, has been much later described by Walter Mignolo as a path for decolonising Western mainstream epistemologies. In our current research project, we call this polysemous reading practices (a term I coined based on the writings of Peter Harisson and bearing in mind some of Catherine Keller’s work). One of the reasons why I am claiming boldly that a theologically schooled Western white male could have been practising unintended decolonialisation of the mind, is that in his writing we can find the traces of silenced and minor histories, like that of early Sami settlement on Åland (See recent article by Åsa Virdi Kroik).

Now, when I have been reading Katarina Gäddnäs’ book on Valdemar Nyman, I realise that there are also many other strands where this person was very much ahead of his time. I did not, for example, know that Nymans’ practice of lighting candles, putting fresh flowers on the altar, making the sign of the cross and kneeling during different parts of the mass, where met with such resistance in 1935 when he became the priest in Finström. In parallel with what I explained about Martin Lönnebo, I had always thought that these ”catholic” features of the spirituality of Åland were ingrained in the medieval buildings themselves. It is only now that I am learning that for Valdemar Nyman, much of this liturgical tradition was something he actually learnt while studying at the theological faculty of Åbo Akademi, and particularly from the teaching of the professors: Yngve Brilioth and Torsten Bohlin. (Fun fact is that in my current position as a post-doc in theology at the Polin Institute, I have been placed in the room named Bohlin!) 

More importantly, for the current research project I am leading and collaborations we are planning with the SOS team, what I find particularly intriguing with the life and writings of Valdemar Nyman is what Katarina Gäddnäs describes as a process, not so much of Nyman falling in love with Finström as a landscape, the concrete church as a space for stories and the people of the Åland Islands as carriers of a rich history. Rather, I see in his life and writings a witness for the erotic encounters of Creator and creation. In his work, I sense the lands and seascapes embrace Nyman to be a voice for a kind of border dwelling that opens paths to new ways of being and living with the more-than-human lifeforms. What would be intriguing to explore is how much Nymans’ eco-theology resonates with Willie James Jennings’ writings about the need for a new Christian Doctrine of Creation. Such investigations, I look forward to being part of in the coming years!

Photo: Laura Hellsten

Further readings:

Gloria Alzaldúa. 1987 Borderlands – La frontera : the new mestiza. Aunt Lute Book Company, San Francisco.

Katarina Gäddnäs. 2021 “Allt liv är ett” – Prästen och författaren Valdemar Nyman. Svenska folkskolans vänner, Helsingfors.

Peter Harrison. 2001 The Bible, Protestantism, and the Rise of Natural Science. Cambridge University Press, Cambridge and New York.

Peter Harrison. 2009 The Fall of Man and the Foundations of Science. Cambridge University Press, Cambridge and New York.

Peter Harrison. 2017 The Territories of Science and Religion. University of Chicago Press, Chicago and London.

Willie James Jennings. 2019 `Reframing the World: Toward an Actual Christian Doctrine of Creation´in International Journal of Systematic Theology Volume 21 Number 4 October 2019.

Willie James Jennings. 2020 After Whiteness: An education in belonging. William. B. Eerdmans Publishing Company, Grand Rapids, Michigan.

Willie James Jennings. 2021 Creating Home : Forming Christians Who Believe in Creation and Creatures – PART ONE and PART TWO.

Walter D. Mignolo. 1995 The Darker Side of the Renaissance : Literacy, Territoriality, and Colonization. University of Michigan Press, 

Walter D. Mignolo, Rolando Vazquez. 2013. Decolonial AestheSis: Colonial Wounds/Decolonial Healings. Decolonial AestheSis in Social Text.

Walter D. Mignolo, Catherine E. Walsh. 2018 On Decoloniality : Concepts, Analytics, Praxis. Duke University Press, Durham, NC.

Walter D. Mignolo. 2021 The politics of decolonial investigations. Duke University Press, Durham.

Valdemar Nyman. 1982 På åländska vägar: till land och till sjöss. Söderström, Borgå.

Catherine Walsh. 2014. Pedagogical Notes from the Decolonial Cracks. e-misférica. 11, 1.

Last week, Eduardo and I had the pleasure of taking part in the annual meeting of our collaborators in the Centre of Sustainable Ocean Science’s yearly gathering in Kasnäs.

It was lovely meeting old acquaintances, but also seeing so many new faces and getting to know people from a variety of different fields. Many of the themes discussed touched upon governance and how to increase the protection of marine habitats in the archipelago region and Ålands islands.

As a theologian, I was both perplexed and happy to hear so many people speak about the need for good and wise stewardship instead of focusing only on legal measures and land or water ownership. In relation to our research collaborations for the coming four-year period (yes, we sent in a new application to KONE on Monday!) it was also intriguing to hear so many people speak about the need to engage local communities and also continuing to engage with many different kinds of knowledge – including local traditions and community action!

Once returning home to Kökar, I was struck by how much this new season in our research collaborations simultaneously is an opening of something new, keeping all the goodness of what we have done, and returning to something old!

In the new research plan, there is a section that states:

This project builds on a pilot created in collaboration with a Nordic Summer University study circle, which tested the potential of transdisciplinary (TD) symposia with nomadic communities. The aim was to bring together students, researchers, and artists from across the Nordic-Baltic region to foster dialogue around eco-social challenges and explore how encounters with diverse cosmologies—past and present—can support or hinder TD knowledge production. In the pilot, we conducted TD readings of medieval travel accounts, where theologians and merchants described encounters with non-European others in Africa, the East, the North, and across the Atlantic. (…) The study circle attracted students from the Global South, as well as artists and researchers with Indigenous backgrounds, though we were unable to engage participants from the natural sciences. Reading sessions also explored how non-archival sources and minority accounts—methods pioneered by Walter Mignolo and Saidiya Hartman—can be foregrounded in decolonial historical discussions. According to student feedback, the most liberating and transformative experiences came from artist-led workshops grounded in artistic research methods. These findings align with previous research showing that artists play key roles in generating both orientational and transformative knowledge in TDR projects. This is partly because artists help facilitate what Törmanen et al. call systems knowledge—the capacity to experiment, activate creative thinking, make wise decisions, and create spaces open to attunement and vulnerability. Moreover, the collaboration between artistic research and theology represents a return to pre-colonial relationships between art and spiritual inquiry. Peter Harrison’s work illustrates how theological knowledge once centred on performance, ritual, and minority accounts that shaped social imaginaries, while Natural Philosophy focused on abstract conceptualisations of the world. With the rise of modern science, theology became text-based and dogmatic, losing its polysemous engagement with creation. Simultaneously, the natural sciences started experimenting with practices and adopted rigid notions of objectivity and data collection as the sole valid paths to knowledge.

The three things that have proven very good and that we will keep developing are hosting transdisciplinary symposia where we practice theo-artistic interventions, and facilitating the training and development of transdisciplinary skills and tools by experimenting with polysemous reading practices.

In the planned symposia for 2025-2029, we move away from looking at questions of racialisation and encounters with indigenous communities in the texts we are reading together and instead focus on how creation is described and how local communities engage with the non-human world they encounter. This means that in the new symposia, there are two things we do that are completely new. The first one is to have an explicit invitation to people working with marine knowledge for our symposia and to take on questions of biodiversity loss as our guiding north star in the dialogue sessions. The second new aspect is that we will now be working with Kökar and Husö biological station (both on the Åland Islands) as two case studies to create a platform that I have called an Almanack of Transdisciplinary Gnoseology. The purpose of the almanack is to bring together all the different forms of knowing that our participants and the community work facilitates and gathers into one and the same place.

In this part of the work, we are inspired (amongst others) by Max Liboiron’s LAB. In the research plan, I described it like this:

Current sustainability research shows that human activity has already breached several critical planetary boundaries, including biosphere integrity. This boundary encompasses not only genetic diversity but also functional diversity, which is far more complex to measure. Biodiversity loss affects not only species and ecosystems but also human relationships with nature. These relationships are often reductively referred to as “ecosystem services,” which include cultural aspects such as aesthetic, religious, and spiritual values. This project asks: Can TD communities reimagine human–nature relations by critically engaging with the problematic legacies of past decisions, while also cultivating creativity for new interventions? Can we work toward solutions for biodiversity loss that include a plurality of voices—heard, recognised, and invited into dialogue?

Richard H. Grove’s Green Imperialism (1995) reveals how environmentalism and conservation concepts are deeply entangled with colonial modes of reasoning, governance, and scientific organisation. Today, many environmental and biodiversity initiatives turn to Indigenous communities and traditional knowledge systems for alternative approaches to sustainability. While Indigenous communities are diverse, many share principles of care and reciprocity in their relationships with non-human beings. Unfortunately, collaborations with traditional knowledge practitioners come against not only the existing asymmetric power relations that can be found between academic and non-academic participants, they encounter additional challenges. These disparities manifest not only in economic and political terms but also in epistemological and worldview clashes. Such tensions raise important questions: How can scientifically trained researchers engage with the spiritual dimensions of knowledge and the lived realities of people whose relationships with land, sea, and invisible or silenced knowledge forms are deeply interconnected? In the emerging field of critical sustainability science, there is a growing call to decolonise TDR. This involves teaching skills for engaging local communities as equal partners, listening to and integrating diverse ways of knowing, and actively resisting extractivist research practices.

This project’s novel approach is to recognise that movements towards decolonising TDR can function as tools that facilitate transdisciplinary investigations (TDI) also for non-indigenous communities. We ask: How can researchers trained within the siloed structures of Western academia acquire TD skills and tools that challenge dominant colonial patterns of knowledge production? Max Liboiron’s pioneering work on sustainability and colonialism offers valuable insights. Crucially, they caution against conflating “Western” and “colonial”. Instead, they distinguish between Indigenous science, anti-colonial sustainability work, and dominant scientific practices. Indigenous science is defined as “science done by and for Indigenous people within Indigenous cosmologies”[21]. While this project does not claim to teach Indigenous science, some participants carry and promote Indigenous knowledge and cosmologies.

Anti-colonial scientific methods, by contrast, aim to: “not reproduce settler and colonial entitlement to Land and Indigenous cultures, concepts, knowledges (including Traditional Knowledge), and lifeworlds.”[21]. These goals align with the skills and practices cultivated in the symposia developed by this project. Importantly, Liboiron highlights the distinction between dominant and non-dominant forms of science. Not all Western scientific traditions are based on dominance and mastery; some have emerged from periods where humans were not viewed as separate or superior to nature. This project takes seriously theologian Willie James Jennings’ claim that dominant Western science has displaced humans from the lands they inhabit and wounded their sense of creatureliness. Echoing Frantz Fanon, we acknowledge that colonial wounds—long-term effects of colonisation—create specific pathologies in both colonisers and the colonised. These patterns often become embedded in what are perceived as self-evident worldviews and habitual practices. Jennings refers to this as a distorted Christian social imaginary, which has come to shape intellectual and pedagogical norms in universities.

Anti-colonial work involves identifying and breaking with these entrenched patterns—a difficult but necessary task. This project boldly proposes that engaging with non-dominant ways of knowing, sensing, feeling, and being can help us unlearn and open space for truly TD collaboration. Liboiron argues that not all Western methods are extractive and that knowledge can be co-created ethically and sustainably. 

Finally, this takes us to my last and final share, which is to return to something old. In an article I wrote in Swedish for the Åland Islands church community yearbook St. Olof, I muse about the community knowledge my Grandmother told me when I was a child.

We often walked around in the local forests around the cottage in Erikvalla (outside Turku) or strolled on the shores of our island out in Nagu, and she would share what most people would call fairy tales. However, my take is that in these walks, the knowledge that was transmitted was much more than children’s stories about the unseen world. Instead, she opened a spiritual dimension to me by introducing entities with whom we share this planet, even when they are not always seen through our normal senses. The second thing she did was that she taught me how to pay attention! If one wants to pick mushrooms (which was my grandfather’s trade, not my grandmother’s visionary field) or commune with those that keep the forest safe, this requires training and tuning the senses.

Such work I look forward to doing in our community sessions!

Under torsdagens kvällsprogram i årets Aboagora med tema Venus – Fred, fick de som deltog i performansen Spirit Land/Vuoiŋŋalaš Eanadat i Åbo Domkyrka var med om ett historisk skeende.Under svenska kyrkans vitboksarbete och i ett flertal avhandlingar och artiklar publicerade av samiska forskare framkommer det att ett av de koloniala arv vi har att hantera i Sverige-Finland är uppfattningen att den samiska jojktraditionen och användningen av trumman inte är förenliga med kristen tro. Därför var det en viktig stund när svensk/samiska konstnärinnan Emma Göransson Almroth, Sverige och jojkaren, och kompositören Nina Nordvall Vahlberg, Sapmi/Sverige framförde tre olika jojkar ackompanjerade till samiska trummor, i det verk finlandssvenska musikern, kompositören och teologen Frank Berger, Åbo, Finland komponerat. 

Performansen Spirit Land/Vuoiŋŋalaš Eanadat  bestod av tre kosmologiska sfärer från traditionell samisk mytologi – Vuolleamaibmi (Underjorden), Eana (Jorden) och Albmi (Himlen) – gestaltade genom monumentala textilkonstverk. Vävarna har tonsatts av Berger och framförs av åtta musiker i dialog med poesi av Göransson Almroth. 

Samarbetsprojektet har växt fram under forskningsprojektet Praxis of Social Imaginaries finansierat av Polin Institutet för teologisk forskning vid Åbo Akademi. Det har även understötts av en studiecirkel vid Nordiskt Sommaruniversitet, samarbete med Sigtunastiftelsen och understöd från Svenska Kulturfonden och Stiftelsen Åbo Akademi. Medarrangörer var Åbo svenska församling och Åbo domkyrkoförsamling. 

Efter konserten i domkyrkan den 11.9.2025 påföljde ett samtal i Sibeliusmuseet lett av forskningsledare LauraHellsten. Där diskuterade Göransson Almroth,Nordvall Vahlberg och Berger frågar om och hur konsten kan vara del av de pågående försoningsprocesserna mellan kyrkorna och samer.

Medverkande i Spirit Land:

Frank Berger – kompositör, vevlira, sång

Emma Göransson Almroth – textilkonstverk, jojk, trumma, poesi

Nina Nordvall Vahlberg – jojk och trumma

Marianne Maans – violin

Carolina Bjon – cello

Olli Liljeström – slagverk

Kari Mäkiranta – keyboards

Minna Hokka – övertonsflöjt

Kim Engblom – ljudteknik

Bilder: Pekko Vasantola

LEHDISTÖTIEDOTE

Torstaina tämän vuoden Aboagora – Venus tapahtumaan osallistuneet saivat kokea jotain historiallisesti uutta kun Spirit Land/Vuoiŋŋalaš Eanadat -performanssi esitettiin Turun Tuomiokirkossa. Sekä Ruotsin kirkon Vitbok projekti, että moni saamelainen tutkimustyö on osoittanut, että yksi kolonialismin haavoista Suomessa ja Ruotsissa on se käsitys että saamelainen joiku- ja rumputraditiot eivät sovi kristillisiin yhteisöihin. Siksi oli suurenmoinen hetki kun ruotsalais-saamelainen Emma Göransson Almroth (Ruotsi), sekä joikaaja ja säveltäjä Nina Nordvall Vahlberg (Sapmi/Ruotsi) esittivät kolme eri joikua saamelaisrumpujen säestämänä suomenruotsalaisen muusikon, säveltäjän ja teologin Frank Bergerin (Turku) teoksessa Tuomionkirkossa.

Spirit Land/Vuoiŋŋalaš Eanadat -performanssissa Göransson Almrothin näyttävät, kookkaat tekstiiliteokset edustavat saamelaisperinteissä esiintyvää kolmea kosmologista sfääriä tai tasoa: Vuolleamaibmi(Alinen), Eana (Maa) ja Albmi (Yläilma). Berger on vuorostaan säveltänyt kahdeksan muusikon voimin esitettävän teoksen joka käy vuoropuhelua Göransson Almrothin teosten ja runojen kanssa: maisemat saavat äänensä kuuluviin uudella tavalla. Yhteistyö on kasvanut Åbo Akademin Polininstituutin teologisentutkimushankkeen Praxis of Social Imaginariesin kupeessa. Työtä on tukenut Nordic Summer University’n lukupiiri, yhteistyö Sigtuna Stiftelsenin kanssa, sekä saatu rahoitus Svenska Kulturfondenilta ja Stiftelsen Åbo Akademilta. Tapahtuman yhteistyötahoina ovat myös Åbo svenska församling ja Turun tuomiokirkkoseurakunta. 

Esityksen jälkeen pidettiin keskustelutilaisuus Sibeliusmuseossa jossa tutkijatohtori ja projektin johtaja Laura Hellsten fasilitoi dialogia Göransson Almrothin, Bergerin ja Nordvall Vahlbergin kanssa siitä voiko ja/tai miten taide voi olla osa kirkon ja saamelaisten välistä sovintoprosessia?

Spirit Land -esiintyjät:
Frank Berger – säveltäjä, kampiliira, laulu
Emma Göransson Almroth – tekstiilitaideteokset, joiku, rumpu, runot
Nina Nordvall Vahlberg – joiku, rumpu
Marianne Maans – viulu
Carolina Bjon – sello
Olli Liljeström – lyömäsoittimet
Kari Mäkiranta – kosketinsoittimet
Minna Hokka – pitkähuilu
Kim Engblom – ääniteknikko

Kuvat: Pekko Vasantola